Kära läsare,
Jag är Batte, 45, pappa, lärare, nörd och multisportare. Jag trodde att jag hade koll på livet, jag trodde att jag gjorde rätt.
Du undrar säkert varför Project: Ænima har nått dig. Allt i sinom tid, det finns ett svar på frågan men det är inte ett finit svar och det kommer att ändras och utvecklas med tiden. Detta är min resa som lett mig till att undersöka den mänskliga naturen och inte minst, vad vi tar för givet och hur det ibland krockar med vad som är ett gott liv.
Det enkla svaret är att jag började leka i ChatGPT med filosofiska stresstester samt byggde en kaloriräknare. Det är det korta svaret. Det längre svaret är att jag fick min verklighet prövad och valde att inte ge upp. Jag vill dela med mig av den resan och ta er med på dess fortsättning, vi är nämligen inte klara, bokstavligt och bildligt.
Jag trodde under lång tid att jag gjort allt rätt. Nästan så att jag kan parafrasera Tyler Durden som ställer frågor till sin hypotetiske fader om vad han ska göra med sitt liv. Jag gjorde allt det där: skaffade utbildning, började en karriär, gifte mig. Blev jag lyckligare?
Under lång tid övertygade jag mig själv om att det var just det jag blev, och jag höll i det så hårt att knogarna blev vita. Det fanns en trygghet i det, och det är kanske också det mest tragiska i det hela; det såg bra ut på papper. Verkligheten var en annan, men den valde jag att skjuta på till senare. Träningen, hälsan, skrivandet, utvecklingen – ja, faktiskt allt var jag expert på att skjuta framför mig. Till råga på det gjorde jag många destruktiva val. Dionysos hade varit stolt – mer om honom och Apollon senare. Ja, hur kunde detta vara rätt?
Enkelt: vi människor är experter på att rättfärdiga våra egna handlingar och ursäkter. Jag var det definitivt – och är det fortfarande. Alla dessa ursäkter. De var till stor del det som gjorde att jag till sist kollapsade.
Jag gick igenom en skilsmässa. Det är jättelätt att skylla allt på sin motpart. Vi gör det varje dag. Min motparts handlande är dennes och dennes endast. Jag kan bara stå till svars för mina egna handlingar, synder och misstag. Vi tror att vi syndar, eller gör fel mot vår nästa, men vi glömmer gärna bort att vi minst lika ofta och ibland till och med värre, gör ont mot oss själva. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt: vi sårar oss själva, genom detta sårar vi andra och vi skapar en destruktiv cirkel.
Jag skriver medvetet abstrakt. Detaljerna bakom denna skilsmässa och individerna inblandade har inget med detta projekt att göra och deras integritet ska skyddas. Skilsmässan och den tiden var en katalysator och scen för min kollaps, eller snarare, mitt ofrivilliga möte med min skugga, avgrund, brister, trauman… Ja, kärt barn har många namn.
När dammet efter skilsmässan hade lagt sig trodde jag att jag var på god väg att ha allting uppbyggt igen, eller i alla fall var jag på rätt håll. Hehehe, nä du, Batte. Har man högt blodtryck, är överviktig och dessutom är ett känslomässigt gymnastikgolvsbrännsår, då är inte allt i sin ordning. Jag hade gått i terapi under ett år och återbyggt strukturen runtomkring mig med familj och vänner, tak över huvudet och en meningsfull (trodde jag) vardag. Det jag egentligen hade gjort var att överleva kollapsen. Jag hade ställt mig upp efter, men jag var inte på något sätt förbi. Det riktiga jobbet skulle precis börja. För jag var ju fortfarande samma människa, med samma ursäkter, samma tendenser till prokrastinering och destruktiva beteenden, framför allt lättja.
Kanske ska ta och möta den där skuggan och sluta tröstäta och kalla det ”unna sig”? Jobbet var ju redan påbörjat. Jag hade läst på, jag jobbade med filosofin (jag var väldigt nära att skjuta detta framför mig också, på grund av just ursäkter). Till råga på allt fick jag en spegel uppehållen framför mig, och jag tyckte inte om det jag såg, framför allt i mina beteenden.
Jag såg en hycklare.
Verkligheten stämde inte överens med mannen jag ville vara och trodde jag till viss del var. Så det fanns bara en sak att göra.
Dagen efter slutade jag säga att jag ska och enträget i tre veckors tid såg jag till att göra allt där och då som jag tog på mig att göra för mig. Kaloriräknare, träningsschema och snusschema – ja, jag tänkte: varför inte sluta med tobak också, samtidigt?
Det blev svårt att fuska när man dokumenterade allt. Jag hade mitt dagliga intag, beteende och mående – ja, allt svart på vitt. Först handlade det om viljestyrka, men också om realistiska mål precis bortom det bekväma. Lite som när man lär barn en ny färdighet: precis ovanför deras nuvarande förmåga sker utvecklingen. Så behandlade jag mig själv. Sen började jag tycka om rutinen och såg potential att utveckla.
Ni förstår, det är en stor skillnad mellan att överleva och återuppbygga något. Jag trodde jag gjorde det senare, men jag hade precis och knappt gjort det första. Först när jag insåg det började bygget.
Bygget fyller två funktioner: det ger något nytt, men det ger också plats åt det nya, för man städar ut det gamla som inte längre tjänar en.
Nu började det jag så länge vetat – mina filosofiska övertygelser och föreställningar – likna den verklighet jag såg formas varje dag. Bruset runtomkring blev tystare, synkroniseringen mellan kropp och hjärna blev lättare. Detta gjorde bara att jag blev ännu mer inspirerad och började applicera mitt förhållningssätt på precis allt – faderskap, matlagning, träning, Warhammer och familjen.
Under utvecklingen av Stewardship blev jag väldigt medveten om att det är mig själv jag förvaltar, först och främst. När den trädgården står välskött, är den också bättre rustad när saker går fel: vind och regn, oväder och stormar. Även det ska våra liv klara, och det är det jag tror vi behöver och kan utforska tillsammans.
Insikten handlar inte om självförbättring allena, för det kan bli ett självändamål. Förbättring för förbättrings skull tenderar till att sluta tragiskt – för till sist kan vi inte uppnå förväntningarna och kraven, och då kollapsar vi, i all välmening.
Här behövs förvaltning. Förvaltning är förbättring, men det är också underhåll över tid, rimlighet, måttfullhet, förädling av det som redan finns, och disciplin.
Jag är Batte, 45, pappa, lärare, nörd och multisportare. Jag trodde att jag hade koll på livet, jag trodde att jag gjorde rätt. Jag trodde att jag hade koll och jag trodde att jag hade en väg ut. Istället blev jag skuldsatt, deprimerad, överviktig och levde i en ohållbar situation på alla tänkbara plan, på grund av de val jag gjorde och de drag jag inte gjorde. Jag är inte där längre. Jag är en bra bit därifrån, men jag vet att vägen är mycket längre än så. Men nu är den vägen ett äventyr – mentalt, intellektuellt, fysiskt och spirituellt.
Tänk, bara på ett år har jag lärt mig att denna resa är viktig, jag kan be om hjälp, jag kan stanna upp och avgränsa resan och jag kan ha kul på den. Det är resan jag vill ta er med på. Från Nietzsche till en jävligt kick ass kycklingrätt med galna makron, från förlåtelse till lägerelden med vänner. Allt det är Stewardship. Allt det är Project: Ænima.
Och jag är inte ensam.
Det behöver inte ni heller vara. För jag vet att många av mina bröder och systrar kämpar med liknande demoner, ensamma.
Här är ni inte ensamma längre. Jag lovar inga svar; jag erbjuder endast insikter och infallsvinklar.
Tillbaka till arkivet →